Hem > Uncategorized > Ett försök att redovisa Cloudberryärendet, del 1

Ett försök att redovisa Cloudberryärendet, del 1

Politisk skuld, politiskt ansvar en återblick i fallet Cloudberry Village AB (CbV)

Vägen till ärendet…

Här följer en mängd reflektioner och ett försök att återge vad som skedde i kommunstyrelsen den 3 nov 2010. Jag skrev ner noter och upplevelser under och omedelbart efter sammanträdet, samt fortsatte göra så efter varje följande sammanträde, och har sedan fyllt på efter hand. Idag är jag evigt tacksam för att jag var så noggrann i mina dagboksanteckningar, för att sitta och minnas sex månader senare är inte alltid det lättaste.

Hur ska man redogöra för ett ärende där så oerhört mycket framkommit i efterhand, vilket egentligen är den grundläggande förutsättningen, tillräckligt faktaunderlag, för bedömning och ställningstagande i ett komplext ärende. Tillräckligt underlag fanns inte då, den 3 nov, kring deltagande i nyemissionen. Inte heller i den hastigt uppkomna ansökan om miljonlån från Sperling, vilket aldrig förekommit i några diskussioner före kommunstyrelsens sammanträde den 3 nov 2010 I december 2010, yttrade jag, att kommunen då som först hade tillräckligt med kunskap för att ta ställning i frågorna.

I protokollen redogörs mycket knapphändigt för ärendegången, protokollet säger i egentlig mening ingenting. Vad som nämns, ibland, är yttrandens sagesmän (men inte innehållet) och enligt kommunallagens krav: yrkanden och beslut.  Enligt kommunstyrelseprotokollen har jag aldrig yttrat mig, varken den i KS den 3 nov eller den 7 dec i Cloudberryärendet. Mitt särskilda yttrande, som jag bad tillföras protokollet, PA anser att ärendet bör beredas djupare innan beslut, återfinns inte heller. Skälen till frånvaron i protokollen är omtvistade. Oavsett om någon, mot förmodan, tror att jag tigit mig igenom kommunstyrelserna (KS) så tänker jag här nedan söka ge mitt perspektiv på beslutsprocessen.

Det krävs inte formell beredning för ett styrelse- eller nämndärendebeslut, det är känt, men miljonslånsärendet fanns inte formellt ens på ärendelistan. Inget nämndes för allianspartierna eller PA, om miljonlånet, före den 3:e november. Ärendet lyftes inte heller i början av mötet när dagordningen fastställdes, vilket är ytterst anmärkningsvärd. Att ledamöterna ges tid för eftertanke, samråd, faktainhämtning och förankring, blir närmast omöjligt genom förfarandet. Vi KS-ledamöter ställdes så småningom, sent på eftermiddagen den 3 november, inför ett ultimatum, miljonlånet måste beslutas och verkställas omedelbart, samma dag.

En muntlig redovisning, utan skriftligt underlag eller skriftligt förslag till beslut, lägger ett oerhört tungt ansvar på föredragande ordförande i KS. För ledamöterna har ingen annan än kommunstyrelsens ordförande att förlita sig på. Det är den ärende- och verklighetsbeskrivning man går till beslut på. Kommunchefen har självklart även ett stort ansvar genom sin medverkan i den beredning, som varken fanns formellt eller redovisats i något underlag före sammanträdet.

Det var för övrigt endast nyemissionen som de etablerade partierna fick information om (så vitt jag förstått saken) före Kfm den 1 nov.. Eftersom vi i PA ännu inte var etablerade, så tackade vi tydligt nej till utomparlamentariska överläggningar före valfullmäktige den 1 nov. PA tog ställning: Vi tar ställning i de formella politiska beslutsfora, när våra invalda representanter finns plats.

Åke Nilsson (s) informerade mig av en ren händelse när jag gick förbi hans rum i kommunhuset. Redan då visade jag min skepcis, jag sa till Åke Nilsson (s) att jag såg detta som gagnande av särintresse, som något otillbörligt. Bara detta borde anmanat till djupare juridisk konsultation som inte bara gav en bedömning, utan ett klargörande, är det tillåtet eller inte. Så skedde uppenbarligen inte. Är det lagligt, frågade Katharina Hahlin (m) under ärendets gång den 3 nov. Vi tror det, vi har gjort den bedömningen, svarade ordförande respektive kommunchefen. Något ja förekom inte. Det var tron som skulle förflytta berg.

Ärendet så, miljonlånet, dök upp långt in i ett pågående detaljplansärende där en redogörelse gjordes för ett antal detaljplaner i Kittelfjäll/Henriksfjäll vilka var under behandling respektive godkända. Samtalet övergick i en liftutbyggnadsdiskussion där det förespeglades att Torben Sperling hade planer på en tredje lift, vilket förekommit i diskussioner med kommunen, enligt Åke Nilsson. Undertecknad hade aldrig hört talas om eller sett ett enda protokoll någonsin som berört eventuella förehavanden gemensamt med Sperling. Visst har Sperling funnits med som aktör under flera år  i Vilhelmina, men vad som framkom under KS den 3 nov var att Sperling blivit alltmer medveten om att han inte kunde utnyttja sina förvärvade fastigheter som han önskade, då hotellets skidservitut begränsande nyttjandet.

Egentligen borde alarmklockan ringt redan här. Sperling hade förköpt sig på fastigheter som han bedömt kunna generera fler tomter och tomter upp i backarna, till och med ovanför skidservitutet. Ännu en missbedömning låg och ligger i fatet, tomterna blev för kostsamma och utpriserna för låga, därtill blev mycket få hus eller tomter ens försålda. Marknadsförutsättningarna var fullständigt missbedömda. Idagsläget tippar jag på att skuldbördan för Cloudberry Village AB låg på minst 45 miljoner vid tidpunkt för konkurs.

Vad är det i dagsläget som pekar mot att 400 tomter kommer bebyggas inom 10 år? 800 inom 20 år? Ingenting. Blir det 20 tomter om året är det bra. Granskas statistiken för försålda tomter och nybyggda hus, blir man väldigt frågande. Det går ytterst långsamt. Sådant måste tas i beaktande vid en bedömning av marknadsförutsättningarna. Att skylla på lågkonjukturens svallvågor håller inte hur länge som helst.

Patrik Berg & co har tusenfalt påmint oss alla om skidåkningen som motor i Kittelfjäll, att den inte får begränsas, utan tvärtom behöver utvecklas och expandera. Hade en alpin utvecklingsplan stadfästs för fem år sedan, skulle förmodligen aldrig Sperling köpt den s.k. Fågelstamska fastigheten som är en nyckelfastighet i Kittelfjäll (som kommunen önskade köpa men som försvann p.g.a. för högt pris i budgivningen). Reflektion av undertecknad.

Sperlings ansökan, om kommunen kunde vara behjälplig att utreda servitutsupplösning i Kittelfjäll, är däremot ett känt ärende sedan tidigare, för att göra om servitutet till anläggningsarrende. Lämpligheten i detta förfarande att kommunen tillsmötesgår en enskild part kan diskuteras. Det ligger främst på ett civilrättsligt plan. Oavsett utredde kommunen saken, med sakkunnigt stöd från professor Ulf Jensen, vilket visade att det inte var möjligt. Kommunen sades sig slutligen inte heller vilja gynna enskild part i ärendet. Däremot skulle kommunen kunna medverka till att bilda ett gemensamt liftbolag. Det sistnämnda var tydligt uttalat av Åke Nilsson på Ks den 3 nov.

Vad som är anmärkningsvärt här, är att man flerfalt berett denna tämligen stora insats, ett deltagande i nyemissionen med 3 mkr, utan några som helst politiska beslut. Åke Nilsson bekräftade i Ks den 3 nov att Sperling kommit till kommunen i början av oktober för att diskutera möjligheterna. Idag vet vi att det skedde utan medverkan från sittande kommunalråd och majoritet. Men vad som är mer än uppenbart är att ”arbetsgruppen” vid ”kommunen” sökta alla lösningar som gick att uppbåda – som inte berörde kommunen direkt. D.v.s ”arbetsgruppen” måste varit väl införstådd med problematiken att kommuner inte är tillåtna att stödja särintressen.

Av vilket skäl Sperling tog kontakt med just Vattenfall Inlandskraft AB, det vet vi inte, men av något outgrundligt skäl kunde Inlandskraft AB tänka sig att gå i borgen för 3 mkr, om det fanns en intressent. Då hade, hör och häpna, VIBO AB kommit på tal först som föreslagen aktör. I mina öron, så här i efterhand, känns det f.ö. helt absurt att Inlandskraft skulle säga ja till borgen utan att känna till vem intressenten är. Att sedan företagsföreningen Visit Vilhelmina blev tillfrågad, kanske var följdaktligt, men luktade även det bulvanaffär, men tilläts för övrigt inte av föreningens egna stadgar, varför planerna självdog.

Åke Nilssons bärande tanke i Ks var, om kommunen skulle få till stånd den här utväxlingen, med en tecknad nyemission, då kanske kommunen kan få igen sina investeringar snabbare. Men det som Nilsson påsken var, om vi inte satsar nu och här, kanske kommunen aldrig får igen sina satsade pengar (40 mkr).

Undertecknads replik och motfråga, borde då varit, pengarna kommer vi säkert få tillbaka, om vi 1) har realistiska förväntningar/marknadsbedömningar. 2) kommunen måste se det som en långsiktig infrastrukturinvestering. Det handlar inte om att kommunen inte ska få tillbaka pengarna, utan att få tillbaka investerat kapital snabbare (genom aktiva insatser). Tidsrymden är möjligen vad kommunen skulle kunde tro sig påverka, genom att gå in och deltaga i nyemissionen. Men det var att kommunen inte skulle få tillbaka sina investerade pengar i kommunteknik, som var Åke Nilssons tunga och ständigt återkommande argument i Ks den 3 nov 2010. Indirekt varnande för att kommunen skulle kunna förlora 40 miljoner kr om utvecklingen gick i stå.

Skrämskottet bet men borde synats i sömmarna. Det finns nämligen inga som helst garantier, att ens hälften av de 600-800 förväntade tomterna kommer säljas (inom t.ex. 15 år), om man godkänner de detaljplaner som stod på kö (för vilka VA-anläggningar måste vara dimensionerade och beslutade). Tvärtom skulle den överdrivna mängden tillgängliga tomter riskera leda till prisfall och lägre utväxling för exploatörerna. Kommunen skulle rentav utsätta sig för större risk, i och med denna låsning i en gigantisk lösning där en överdimensionering krävs, än att hitta en realistisk och fungerande modell för successiv utbyggnad. Men risken för ”inte få igen” cirka 40 mkr tog ordentlig skruv hos de flesta i kommunstyrelsen. Det var egentligen godkännandet av Sperlings många detaljplaner som var den stora risken för kommunen och den risken förespeglades endast ha en och endast en lösning, att kommunen hjälpte till och deltog i nyemissionen för att skjuta till kapital. Men samtidigt fanns farhågan, som jag upplevde och upplever det, Sperling ville ta kontroll över servituten för att kunna påverka sin egen exploatering i backarna, nära och ovanför skidservituten. D.v.s med risk för en kontraproduktiv inriktning gentemot de potentiella alpina utvecklingsplanerna i Kittelfjäll.  Reflektion från undertecknad.

Vad jag minns så tydligt var just ”annars får vi aldrig igen våra pengar” som var påståendet som föregicks av den avgörande frågan som ställdes av Åke Nilsson, ungefär så här, Tror vi att kommunen kan fungera som katalysator till en utveckling för att få igen pengarna snabbare? Därefter presenterades planerna om nyemissionen med nyheten att Sperling skulle förvärva Hotell Kittelfjäll. Nog satte ”annars får vi aldrig igen våra pengar” press på de flesta i kommunstyrelsen. Vad annat än redogörelsen från KS-ordförande hade vi att gå på?

annars får vi aldrig igen våra pengar” ekar  i mina tankar. Det är detta argument som jag betraktar som vilseledande, eller som en del uttryckt saken, förde kommunstyrelseledamöter bakom ljuset. För det här var ingången som gav ett tungt anslag av framtidsförväntningar och nödvädnigheter. Innan ens ärendet formellt öppnats, för vi höll oss fortfarande i ett detaljplansärende, formellt sett.

Kommunstyrelsens ordförande redogjorde i vart fall för hur allt kunde ske (nyemission) och hur möjliga upplägg såg ut och att diskussioner förts med kommunen om en ny lift och ett liftbolag. Där de sistnämnda planerna kvarstod. Då berättas att Sperling kommit så långt att nu har möjlighet att förvärva hotellet. Det är vid den här tidpunkten som Åke Nilsson säger att ärendet måste diskuteras genomgående mer detaljerat. Jag noterade detta. Därför vi har en förfrågan från Sperling som vi måste ta ställning till. Åke Nilsson ville åtminstone att vi skulle resonera om det här denna ödesdigra dag den 3 nov.

Visit Vilhelmina hade ”kommunen” haft en diskussion med och de hade varit intresserade. Men skälet till att ärendet inte dök på kommunfullmäktige sades vara att det strulat till sig för Torben Sperling. Veckan före Kfm hade Sperling tappat så mycket av emissionskapitalet att det inte gick att stänga nyemissionen. Om Sperling inte fått tillräcklig med intressenter eller vissa hoppat av, fick vi ledamöter inte klarhet i på KS den 3 nov. Men bara detta borde ringt i alarmklocka nr 2. Varför tror varken banker eller intressenter på Torben Sperling och CbV? För det var detta som kommunchefen och Åke Nilsson suttit och granskat, då Sperling kommit med önskemålet att få låna till handpenningen. Alarmklocka 3, om alla Sperlings och Cloudberrys fastigheter var belånade till taket, hur skulle han få finansiell kraft att stänga nyemissionen och samtidigt förvärva Hotell Kittelfjäll med alla därtill planerade åtgärder och omfattande investeringar?

För det som gjordes gällande den 3 nov var att banken nu gett ok till halva nyemissionskapitalet. Allt detta sades vara föreberett innan valfullmäktige och utretts av Karl-Johan Ottosson och Åke Nilsson, för att få klarhet i alla affärsförhållanden som Sperling var inblandad i. En annan replik som jag noterade var, är emissionen fylld så kanske vi ska hjälpa till med handpenningen så Sperling kommer över tröskeln. Men Sperling hade inte fyllt nyemissionen dagarna före den 1&3 november. Därför släpptes det aviserade fullmäktigeärendet ”visit vilhelmina” den 1 november. Åke Nilsson och kommunchefen hade undersökt vilka säkerheter som kunde ges, för att ge ett miljonlån till handpenningen. Man hittade ingenting som var övervärden på befintlig pant. Borde inte alarmklocka nr 4 ringt? Varför lämnade f.ö. man (Åke Nilsson & co) kravet på att nyemissionen skulle vara fylld för att ge ett lån till handpenningen?

Nya löften från sin bank och nya utökade stopptider hade Sperling fått den 2 november, sånär som på en sak, handpenningen till hotellet. Samma kväll (2 nov) hade Sperling träffat Åke Nilsson och kommunchefen ånyo för att framlägga sitt kvarstående dilemma.  Parallellt, återknyter jag till en annan minnesvärd detalj. Åke Nilsson hade tagit kontakt med en annan finansiär för en diskussion i ärendet. I efterhand funderade jag mycket på vilken roll en kommun och politiker ska ha som finansförmedling. Varför tog inte Sperling den kontakten själv osv. För det handlade om att företaget X skulle ställa upp med handpenningen, vilket de inte kunde göra med så kort varsel, när det väl blev skarpt läge. Är detta något ”Vilhelmina kommun” överhuvudtaget ska syssla med? Detta ställer jag mig djupt frågande till. Precis som med ett annat ”villkor” som redovisades. Att banken gått med på halva nyemissionen men kunde tänka sig att någon annan går in med handpenningen. Varför skulle en bank godta att någon annan går in med handpenningen, det lät lika märkligt det. För vilka medel skulle egentligen Sperling köpa hotellet? Med 9 mkr från nyemissionen och en lånad handpenning och resterande lånat belopp, låt säga 10 mkr, från banken? För den som lever och verkar i Norrlands inland, vet att det är oerhört svårt att belåna fastigheter och företag upp till ens 75%. Marknadsvärde var också väldig svårt att säga, då inget i hotellaffärens upplägg varit offentligt eller bjudits ut på marknaden. I efterhand är det väldigt många frågetecken man kan fundera över. Vilket jag senare påpekat kommunalrättsligt, kring bristande affärsmässighet och medelsförvaltning.

”Friköpandet” av servituten, i och med ett liftbolag, har många senare sett som ett sätt att mjölka tillbaka bristen på kapital, för att i efterhand få bättre balans på affären, för CbV:s vidkommande. Men var skulle då nästa storsatsning på hotellet komma ifrån, utbyggnad ny hotelldel och renovering för låt säga 10-20 mkr? När man summerar allt detta, del för del, så ter sig hotellaffären som fullständigt orealistisk om inte nyemissionen fyllts till ursprungligt nivå. Men då hade ändå Sperling & co kvarstått som majoritetsägare i bolaget. Vilket poängterades i senare diskussioner. För vem som gör vad, med servituten, efter hotellköpet, låg helt i Sperlings händer. Inga förslag till avtal/uppgörelser presenterades någonsin under beslutsprocessen. Jag såg då som nu, att makten över skidbackarna och den alpina utvecklingen skulle  hamna i en aktörs händer. Precis den situation som man velat komma bort från under så många år. Här låg en risk, där bristen på nytt kapital skulle kunna bli ett ständigt svart hål som kommunen skulle tvingas häva i, för att utveckligen skulle gå den väg kommunen önskade. Undertecknads reflektion.

Tillbaka till alla tveksamma hemlighållna finansiärer och investerare. På KS den 3 nov sades att många var intresserade av deltagande om kommunen tydligt visar sitt engagemang. För en investerare X, handlade det i mitt perspektiv om både säkerhet (för tilltron till nyemissionen var mycket begränsad) och vinning för särintresse, att offentliga medel satsas som drygar ut potten i kombination med att kommunen visar villighet till att bilda ett driftbolag.

Varför räckte inte detta, att kommunen visar att man ställer upp med kommunalteknik, VA-investeringar, viljan att utarbeta detaljplaner, och visar sin avsiktförklaring med ett liftbolag? Det förespeglades även på KS den 3 nov, om kommunen skulle vara med på ett hörn, då skulle det bli ett helt annat intressse i nyemissionen. Sett i backspegeln, så användes kommunens deltagare i nyemissionen och miljonlånet som argumenet om nödvändiga insatser för att få fart på utvecklingen i Kittelfjäll. Att förespegla detta som grund, är enligt mitt förmenande inte att förhålla sig sakligt. Det kan också tolkas som att föra bakom ljuset, att kommunens deltagande var en nödvändighet för framgång och snabbare utveckling i Kittelfjäll. Den utveckling som idag sker, den står entreprenörerna som finns i Kittelfjäll med omnejd för. Intressant nog är att tveksamheterna kring kommunens agerande, vad som snarare kan bromsa investerare som vet att kommunen kan hitta på precis vad som helst för rackartyg. Transparans och likabehandling har kommit på skam.

 Min uppfattning var då, och även redovisad den 7 dec, att ingen extern större finansiär trodde på projektet, med CbV som huvudman. Riskexponeringen var för stor och CbVgick inte in med något kaptitla själv. Tog ingen risk alls till finansieringen, mer än att lägga alla överbelånade ägg i korgen. Vilket spelet och dribblandet med fastigheter visade. I nyemissionsprospektet förespeglades två nyckelfastigheter som del i CbV. Vid tidpunkten för fullmäktige den 20 decemeber 2010, fanns fortfarande inga lagfarter för dessa fastigheter. De var vilande för att de inte betalats eller fullbetalats. Vilket skulle påverka värderingen av substansvärdet väsentligt för CbV som ville visa att man hade fler ägg i korgen än vad man verkligen hade. Nog lurade den det stora flertalet, politiker såväl som intressenter, till att tro på det uppblåsta värdet i bolaget. Att skicka in närmare 20 nyemissonsmiljoner i ett bolag med närmare 50 miljoner i skuld, var att bli delägare i omfattande skulder – det var och är mitt synsätt.

Till slut, eftermiddagen den 3 nov 2010, summerade Åke Nilsson ”ärendet” som fortfarande inte var ett formellt ärendet utan en lång pratstund: Kan kommunen låna Torben Sperling och Cloudberry Village en miljon mot säkerhet i hyreshusen i Malgovik. Den centrala frågan som Åke Nilsson ställde var, tror vi med ett engagemang att vi får den utveckling vi vill ha i Kittelfjäll snabbare? Så kommunen kan finansiera sina kommunaltekniska investeringar. I så fall köper Cbv hotellet med alla servitut. Janne stannar kvar och alla andra försvinner från hotellet. Om Sperling bara fick köpa hotellet så har han flera investerar och aktörer som skulle arrendera och renovera hotellet och Cbv bygga en tredje lift som ska vara klar decemeber 2011. Ungefär så lät det.

Allt detta inbäddat med att kommunen då inte skulle riskera extraordinära kostnader för VA, vilket lät minst sagt som ett vackert företag. En luftslott dock, finansiellt sett. I sin dragning drog Åke Nilsson de två huvudargumenten (okänt för vilken gång i raden); Så vi får igång näringlivsutvecklingen i Kittelfjäll (är den inte igång?) och får igen våra kommunaltekniska investeringar (varför skulle man inte få igen dessa annars, går inte det på flera sätt?).

Varför kommunen skulle fortsätta pumpa detta luftslott, följande Ks och Kfm, ter sig för mig och många andra som obegripligt. Vilka var incitamenten för att fullfölja dessa finansiella stödåtgärder till varje pris? Min reflektion i efterhand, blir ungefär som jag utsade den 3 november, samt den 7 december. Har detta närmast konkursfärdiga bolag några som helst möjligheter att fullfölja alla dessa planer? Är inte risken att utvecklingen snarare stannar och bromsar hela Kittefjäll, som helhet, om det nödvändiga kapitalet inte skjuts till i denna uppsjö av investeringar som krävs? Tro flyttar inte Berg, bara reda pengar, är sensmoralen.

Det är i berättelsen om kommunstyrelsen den 3 november forfarande inget formellt ärende men ärendet och en nyskriven förbindelse skickas ut till alla ledamöter. Det är ett förslag som helt uppenbart är något vi ska ta ställning till omgående.

Min minnesbild är ändå som starkast när ”ärendet” just ännu inte är ett ärende och tre personer begär ordet efter Åke Nilssons långa dragning. Margereta Lövgren (v)  undrade varför Cbv inte kan sälja några tomter eller hus, för där finns ju pengar till en handpenning. Åke svarade med att den en av de stora orsaken var lågkonjukturen. Min fråga idag, hur ska man då förklara att många andra exploaterörer i dalgången fortsatt exploatera, sälja tomter, stugor och hus – är då svaret att lågkonjukturen inte påverkade många andra? Det var ett osakligt svar Åke Nilsson gav Lövgren.

En av de stora förklaringarna var just fuskbyggena och konkursen med Widmark & Platzer. Importerade hus, billig utländsk arbetskraft, och undermålig kvalite och starkt mediafokus, spred det redan låga förtroendet. Kunde man lita på Cbv? Ville någon göra affärer med CbV? Sett ur detta perspektiv var deltagande i nyemissionen ett ännu större högriskprojekt, för klart och tydligt var visat, att banker och investerare hade föga förtroende eller intresse för CbV. Även om man på pappret var storägare till en mängd fastigheter i Kittelfjäll. En diskussion om förtroende och risk hade redan då varit på sin plats.

Ordet gick istället vidare till Mikael Österberg (s) som tyckte att man för att få skjuts på utvecklingen och visa framtidstro svarade ”ja” på alla de frågor som Åke Nilsson ställde. Österbergs tre ”ja, ja, ja” minns jag övertydligt och som i vanlig ordning markerar han när det är dags att gå till beslut. Innan det ens blivit ett ärende har alltså Mikael Österberg redan sagt ja, nästintill lagt tre yrkanden. Om det pekade ut agendan? Naturligtvis, redan innan ärendet togs upp formellt, föreslogs det att avgöras.

Tredje frågeställaren, undertecknad Tommy Streling, ställde sedan frågan, är det här ett nytt ärende? Jag ställde frågan retoriskt för att markera att det aldrig aviserats eller tagits upp som sådant.

Vill du att jag formellt pröva det, svarade Nilsson och kliade sig i bakhuvudet  och började redogöra för att det var väl bra att börja med detaljplanerna som introduktion… Det är ett nytt ärende, men jag ska pröva det…

Detaljplansärendet lämnades i dimmorna för ögonblicket och någon formell prövning minns jag ändå inte utfördes. Oavsett betraktades nu ärendet som ett eget ärende.

Fortsättning följer, för nu har ärendet börjat på riktigt den 3 november, i nådens år 2010, vilket redovisas i del 2 som publiceras här på PA-bloggen senast nästa helg.

——————————————————————————————————————-

Angående mitt ställningstagande vid själva omröstningen så ångrar jag det djupt. Det fanns skäl till detta ställningstagande, vilket kommer förklaras i del 2. Men det ursäktar inte delaktigheten i beslutet, som på så vis blev enigt. Jag ber alla invånare och kommunmedlemmar i Vilhelmina om ursäkt för att jag inte mäktade med varken trycket eller uppgiften att påverka beslutet. Jag är beredd att ta mitt personliga ansvar och kommer överväga att ställa min kommunstyrelseplats till förfogande om frågan om ansvarsbefrielse kommer upp.

Jag argumenterade till slutet, för att vända skutan, och markerade att vi förordade en återremittering och fördjupad beredning. Det var ett enligt mitt förmenande felaktigt beslut att låna ut 1 miljon kr till Cloudberry Village AB. Jag överklagade senare beslutet till förvaltningsrätten för laglighetsprövning. Det visade att vi i kommunstyrelsen tagit ett felaktigt och olagligt beslut. Det är det ansvar jag hittills kunnat ta för att vrida klockan rätt, i detta mycket komplicerade ärende.

 / Tommy Streling, ledamot i kommunstyrelsen i Vilhelmina

Annonser
Kategorier:Uncategorized
  1. Roger Jönsson
    maj 23, 2011 kl. 6:21 e m

    Hej Tommy
    Om jag har förstått rätt så betalades lånet ut innan beslut som ni tog vid KS den 3 november.
    Vem signerade den utbetalningen, kan denna person betala ut 1 miljon kronor utan att det finns något beslut? För mig låter det som en gåta.
    ”handpenningen till hotellet, hade Sperling fått den 2 november”
    Kämpa på Tommy
    Hälsningar Roger

  2. Åke Nilsson
    maj 24, 2011 kl. 7:14 e m

    Det är lätt att komma med efterhandskonstruktioner.

    Tråkigt att man inte kan stå för sina handlingar utan måste skylla på andra.
    Ingen tvingades att rösta för förslaget. God tid fanns att ställa frågor.

    Jag hade förväntat mig mer av det ”nya” partiet. I en vindflöjel som ändrar sig för minsta vindpust.

    • Förundrad
      maj 24, 2011 kl. 9:09 e m

      Vad jag minns så skrev Tommy Streling en blogg om detta just efter 3 nov där han redogjorde för just dessa tankar han förmedlar ovan. Dessutom har Tommy ryggrad nog att erkänna att det kanske gick lite fort och ber om ursäkt för detta till skillnad från kommunalrådet Åke Nilsson som med en dåres envishet hävdar att allt i detta ärende är perfekt utfört och har bara varit positivt för byggden.
      Bra skrivet Tommy och roligt med en politiker som jobbar för att ge lite insyn till allmänheten.

      • Anna kommuninnevånare
        juni 22, 2011 kl. 5:20 f m

        Idealiskt vore om någon reporter kunde gräva djupare i detta ärende också och få en bild av det från utsidan av politiken.

  3. Martin L
    maj 25, 2011 kl. 9:07 f m

    Intressant läsning! Otroligt att Vilhelmina har investerat 40 miljoner i Kittelfjäll. Skidsäsongen är 3-4 månader och upptagningsområdet för skidturister till Kittelfjäll kan väl inte vara så stort. Det ligger krångligt långt bort för de flesta svenskar, och det finns inget att göra på kvällen annat än att sitta på hotellet. Det som uppväger skulle vara bra skidåkning, men det verkar inte vara i fokus för satsningarna. Under övrig säsong så är turisterna få och snåla. Det verkar mer att handla om att skrämma upp tomtpriserna och försöka sälja snabbt innan bluffen synats. Har någon av Cbv’s fastigheter i Kittelfjäll sålts förresten?

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: